Mamma till Julia

Igår när jag va ute med hugo på kvällen i regnovädert gick jag och tänkte på hur snabbt allting har gått..
För 7 veckor sedan föddes Julia, jag var lyckligast i världen. Jag hade verkligen allt. Världens finaste dotter, världens finaste pojkvän, världens underbaraste hund, en grymt fin lägenhet som vi renoverat precis som vi ville ha det, vårt drömkök va på väg och skulle snart va färdigt. Vi hade det bra rent allmänt. Sen hände allting så snabbt, och allting bara förstördes. Hugo och Julia har jag kvar och det e tack vare dom man går upp ur sängen varje morgon. Och mina föräldrar hade jag inte klarat mig utan, dom är dom bästa i hela världen.

men det är tufft. att va helt ensam, jag som verkligen HATAR ensamheten. Att ta hand om en bebis med allt det innebär och samtidigt försöka göra det så bra som möjligt för hugo för att han inte ska bli bortglömd och få komma ut så ofta han vill.

det kommer juh alltid först och det lyckas man med varje dag. dom båda mår bra och det kommer dom alltid att göra. dom kommer först.

men sen allting runtomring.. och jag. Att hinna ta hand om sig själv kan man juh inte direkt räkna med. Det finns juuh bara jag här. jag har ingen att dela allting med och ingen som gör hälften. Laga mat, handla, städa, dammsuga, diska, tvätta hänga tvätt och vika tvätt osv. Duscha försöker man hinna med varannandag ibland blir det inte ens så ofta.

det är tur att jag är som jag e. att jag inte bryr mig så mkt om det.

Jag börjar dock redan få panik och ångest för att den tiden man ska börja jobba. Hur ska man orka då? nu går man hemma och tar den tiden på sig som det tar. hinner jag inte idag så gör jag det en annan dag.. men då ska man upp tidigt varje dag, göra sig själv och lillan färdiga och även gå ut med hunden och sedan iväg till dagis och jobb och sedan hem o hinna med allt som ska göras på en dag.. Jobba kvällar och helger.. och ändå ta hand om både Julia och Hugo.. hur ska man klara det ?

men jag klarar mig. det gör jag alltid. det blir bra tillslut.